Icke, när jag död är vorden,
sprids mitt väsen väl i jorden
blott som fosforljus,
element i jordens vara,
fukt och flyktigt irrljus bara,
icke mer ett jag?

Men jag skall kanhända sova
i en dröm av mörka, dova
halvmedvetna hågkomstljud,
ljud likt forsars brus mot hallar,
tills en stämma högljutt kallar
mig till liv en dag.

Eller skall jag tungsamt höja
mig ur gravens mull och töja
på mitt väsens band som knöt
mig vid jordens tyngd och häva
mig till rymd, där jag kan sväva
full av kraft och fri?

Eller skall jag syndbelastad,
djupt i dämonsriket kastad,
i eonisk tid,
själv betvingande betvungen,
ständigt stingande och stungen,
vältra om i hat?

Eller skall jag genombida,
genomstrida, genomlida
detta allt och kan
jag förflyktigas och enas,
sjunka, stiga, sudlas, renas
eller helt förgås?

Minne

O blomsterfält! O gröna popellunder,

Som livets späda purpurknopp förgömde!

O silverkällor, vid vars rand jag drömde

Elysiskt bort min barndoms snabba stunder!

O tid av kärlek, hopp och tro och under!

Rikt över dig sitt frukthorn glädjen tömde. -

Att blott en dröm mig gäckade jag glömde

Och väcktes först av ödets vreda dunder.

Vem var gudinnan som ur nektarbrunnen

Mig dricka gav? - av snöglans lyste skruden

Och liljor virkade dess huvudbonad.

Gråt, min teorb! Astréa är försvunnen,

Ej tröstas jag förrän den kyska bruden

Jag åter famnar, salig och försonad.

Erik Johan Stagnelius,

född 1793-död 1823,

Svensk Poet.

--

Sitter ensammen på mitt rum, hör regnet slå mot mitt fönster utanför, sitter här ensam.. väntar?..

Snart är du här, 00.12 Ganska snart, min själ behöver dig och ännu mer min kropp. Den skriker efter närhet, din närhet!