Minne

O blomsterfält! O gröna popellunder,

Som livets späda purpurknopp förgömde!

O silverkällor, vid vars rand jag drömde

Elysiskt bort min barndoms snabba stunder!

O tid av kärlek, hopp och tro och under!

Rikt över dig sitt frukthorn glädjen tömde. -

Att blott en dröm mig gäckade jag glömde

Och väcktes först av ödets vreda dunder.

Vem var gudinnan som ur nektarbrunnen

Mig dricka gav? - av snöglans lyste skruden

Och liljor virkade dess huvudbonad.

Gråt, min teorb! Astréa är försvunnen,

Ej tröstas jag förrän den kyska bruden

Jag åter famnar, salig och försonad.

Erik Johan Stagnelius,

född 1793-död 1823,

Svensk Poet.

--

Sitter ensammen på mitt rum, hör regnet slå mot mitt fönster utanför, sitter här ensam.. väntar?..

Snart är du här, 00.12 Ganska snart, min själ behöver dig och ännu mer min kropp. Den skriker efter närhet, din närhet!